2010
Höstavslutning
Vid samlingen på macken i Gårdstånga trodde inte jag att det skulle komma några till vår sista aktivitet, inte för att någon tvivlade på en trevlig runda, utan för att det blåste i det närmaste storm och regnet hängde i luften.
Efter ett tag visade det sig att Hinckley åkare är ett segt släkte, för vi var c:a 10 stycken som efter en välbehövlig fika drog vidare mot okända mål.
Av tradition är avslutningen "Ordförandes hemliga runda" så vi andra hade svårt att påverka honom när han drog iväg norrut (där det skulle blåsa och regna som värst). Vi har dock tur som har en förnuftig ordförande för första pausen blev i skogen på Söderåsen, eller så var det för att han och andra skulle få tillräckligt med lä för att tända rökelse.
Färden gick vidare över fina småvägar till nordvästra hörnet av Skåne med bestående storm och kolsvarta moln runt om kring oss.
Det hemliga målet var Ängelholms Flygmuseum, vilket nog inte vädergudarna hunnit uppfatta för just som vi parkerade började ösa ner sin förbannelse över oss.
Lennart hade beställt guide för oss som berättade ingående om museet och allt annat. Frågvisa som vi är tog det närmare två timmar innan vi var nöjda.
Efter att vi kommit ut från museet hade inte vädergudarna mer kvar att skvätta så vi körde till ett underbart fik (Lillaro) där de förbeställda mackorna smakade förträffligt, och även de olika pajerna till efterrätt.
Mätta och belåtna blåste vi sedan vidare över södra delarna av Hallandsåsen och sedan söderut på fina små vägar för att skiljas åt vid Stockamöllan.
Vi som var med tackar Lennart för en härlig dag och det kommer en ny vår 2011
(även om det är långt dit).
Söndagen den 8 augusti
Historien om de 4 tappra Hinckley Riddarna eller vädergudarnas jakt på en blå Tiger.
De fyra tappra Hinckley Riddarna ställer sina "springare" utanför JW´s Buffé & Café i Anderslöv i ösregnet för att få lite stärkande i kroppen innan den långa färden genom vårt vackra landskap.
Riddaren på den blåa Tigern har efter många mystiska omständigheter blivit utsedd till färdledare och har lagt en plan med många fina kurviga vägar i Mellanskåne, dock är han ovetande om de onda Vädergudarnas Jakt.
Sällskapet hinner inte lämna Anderslöv förrän Gudarna börjar strila vatten, och efter hand blir det bara mer och mer.
Strax efter Genarp har gudarna bestämt sig för att försöka stoppa Hinckley Riddarna och innan Veberöd häller de ner allt de har i väta över sällskapet. Här försvinner också en Tiger och en Thruxton Riddare och när de två som är kvar vänder för att leta efter dem är de försvunna (Gudarna har lyckats med två stycken).
Efter denna grymma upplevelse bestämmer sig även Riddaren på Trohpyn för att ta närmaste vägen hem till Bjuv, men den blåa Tigern har en mycket envis Riddare och bestämmer sig för att fortsätta enligt planerna.
Framme i Harlösa har den blå Tigern kört ifrån de onda vädergudarna eller så har de inte mer väta att ösa ned.
Nu är det torra vägbanor och Gudarna verkar vara besegrade samtidigt som tempot höjs rejält, men strax innan Löberöd tar de onda makterna till ett annat knep. En stor Vildsvinsgalt dyker upp strax framför Tigern (usch vad stora de är på nära håll), men de får se sig besegrade även denna gång på grund av bettet i Tigerns "hejdare" och en stor portion tur.
I Hallaröd inleds de riktiga Tigerstigarna och Gudarna har inte hunnit med.
Inne i skogarna mellan N.Rörum och Tjörnarp känner den blåa Tigern sig säker och med ett leende under hjälmen hos den kvarvarande Riddaren tror han att Gudarna är besegrade.
Ute på stora Riksvägen mot Höör kunde tyvärr inte den blå Tigern gömma sig längre, och här kom Gudarnas urladdning med stört regn ända till Sjöbo, där Tigern nu står i stallet för upptorkning till nästa äventyr.
Vem som vann jakten får andra avgöra men jag hoppas bara att Gudarna inte är allt för uppretade.
Fikaträff i Smygehamn
Några foton från ett varmt Smygehamn.
Fikaträff Bosarpssjön
Här är några foton som Jonas tagit med mobilen.
Nationaldagen (Sveriges)
Vi Skåningar brukar ta en tur i vårt fagra landskap när det är Sveriges Nationaldag, och så blev det även i år.
Trots det vackra försommarvädret var det endast 8 stycken som samlades hemma hos Stig och Angela för en fika innan det bar iväg.
Med Stig som "stigfinnare" var nog ingen förvånad över fina vägar och vacker natur, men efter en paus vid Ivösjön började nog någon att tvivla över vägvalet österut.
Vi passerade gränsen till Blekinge med riktning mot Svängsta och kunde konstatera att "grannlänet" bjöd på minst lika fina vägar som "hemma".
Efter att passerat fotbollsmetropolen Mjällby blev det en välbehövlig fikapaus i Hällevik.
Vid de som vanligt mycket intellektuella diskussionerna runt fikabordet kunde vi konstatera att valet av Blekingeutflykt inte var så konstigt denna dagen, för vi höll ju oss till det av "Svenskarna annekterade territoriumet".
De som inte varit uppe på morgonen för att fixa fika kunde också njuta av läckerheter?
Mätta och belåtna gick färden vidare tillbaka till Skåne för en eftermiddagsglass i Åhus, där sedan våra vägar skildes.
Vi som var med vill alla tacka Stig och Angela för en underbar dag.
Kristi Himmelsfärdsdag.
Vi var 12 stycken som trotsade kylan för en färd österut.
Fikastoppet blev vid Skånes längsta vattenfall Hallamölla (om jag kommer ihåg riktigt 23m).
Efter ytterliggare en etapp i det köldslagna men vårfagra landskapet, gjordes ett trevligt besök på Autoseum i Simrishamn.
Som avslutning blev det lite av återupplivande av en gammal Hinckley-tradition med att besöka Lulu som numera har ett trevigt ställe i Ystad som heter "Kom I Luckan" (läs mer här).
Efter cirka 15 kyliga mil skildes våra vägar för att komma hem i värmen.
Årsmöte
Årsmötet avhölls som vanligt på Lisas Café i Hurva och Lennart valdes till ordförande.
Som vanligt var smörgåsarna delikata.
Stadgar och årsmötesprotokoll kommer att läggas in snart.
Hälsning från Södern
Jag lovade att
rapportera lite om Triumph i ZA och vi var o hälsade på hos en Triumph-handlare
i Centurion utanför Johannesburg. En intressant pratstund blev det men ingen
provkörning då jag hade valt en firma som låg i ett område där det var vanligt
med rån o kapningar av fordon.
Skulle vi kört en sväng hade de velat följa med men det var inte möjligt dunder
tiden vi var där pga kunder med mera. Lite synd men vi fick i alla fall
intervjuat dom om Triumph- scenen i ZA, ca 950 mil från Sverige.
Åksäsongen är i princip hela året då det inte blir kallare än ca 20 grader på
dagen (ca 0 nattetid) under deras vinter som ju infaller under vår sommar. Som
handlare hade dom gott om aktiviteter i RAT-regi.
T.ex breakfast-runs på söndagar då man träffas tidigt söndag morgon o kör roliga
vägar till en restaurang där man äter brunch. Även långhelger (fre-sön) med lite
mer avlägsna mål var ofta förekommande.
Körsträckan under en sådan kunde vara 150-200 mil. Banträffar verkade vara
populära o det finns en del mindre banor typ Knutstorp runt om i landet.
Populäraste modellen är Tiger o Daytona 675. Priserna är lätta att jämföra då
randen är lika i värde med den svenska kronan och de var nästan exakt lika med
våra, även på kläder, hjälmar etc.
Stor skillnad dock på försäkringspremier som var avsevärt billigare tack vare
mycket mer konkurrens än vi har i Sverige.
Jag fick också överlämnat 2 T-shirts till Abri Marais som äger Centurion Triumph
så nu är Hinckley Skåne representerade även i Sydafrika. Han var mycket
imponerad o tyckte att loggan var mkt snygg.
Bifogar en bild på en kisse med Triumph-keps o en bild på mig o Angela.
Geparderna var ju den huvudsakliga anledningen till vår resa och vi bodde på de
Wildt Cheetah Research Centre ca 2 timmars spännande färd från J-burg.
hälsningar från Stig
2009
Avslutning
Nästan 20 st. Hinckley-ekipage samlades på Torget i Hörby, och några hade ju kört en stund så fiket fick sälja en massa kaffe och fika innan den långa färden började.
Färdledare blev undertecknad som lovade att pausa ganska snart, men till de med "prostatabesvär" besvikelse så glömmer färdledaren både tid och mil när det är fina vägar. Men till sist bättrade han sig och stannade för en välbehövlig paus i närheten av Andrarum.
Något försenade anlände den långa raden av Brittiska skönheter till det aviserade extra medlemsmötet på Johannamuseét.
Mötet valde vår förre Ordförande Lennart Johannesson enhälligt till nästa årsmöte, och därefter besökte vi museet som bjöd på allt från kastruller - motorcyklar - bilar och till stora musikmaskiner.
Då vädret fortsatte att vara en helt underbar sensommardag, fortsatte de flesta för en liten tur på Österlen.
Med fint väder - bra stämning - många deltagare och fina vägar avslutades då året, och vi är nu många som tar detta med oss in i vinterdvalan för att vakna upp till ett ännu bättre 2010.
/Rolf
/bilder från Jonas
Bilder från Smygehamn
Lite bilder från ännu en välbesökt fikaträff.
Bilderna från Jonas som invigde sin nya kamera.
Bilder från 6 Juni.
Bosarpssjön
Vi lurade regn-gudarna och några av oss samlades i Hörby för att visa vägen till de som inte trodde de kunde hitta till Bosarpssjön.
En "Sushi-maskin" dök upp på torget i följe med en riktig motorcykel, men det var dottern till ordförande som övningskörde, så efter maskering blev det godkänt sällskap. Jonny tyckte att vi kunde köra själv dit för han visste ju var Bosarpssjön låg och ville ha ett lägre tempo med dottern.
Väl framme på den underbara serveringen fanns redan några som funnit vägen dit själv (med eller utan GPS).
Efter ett antal kakor, glassar och ett otal kaffepåfyllningar, började vi undra var ordförande med sällskap blev av (han visste ju var det var och har alltid GPS och dylikt). När vi hörde det bekanta "trippel-ljudet" tillsammans med något annat oidentifierat ljud förstod vi att det nog blivit en "liten" omväg, eller så övade de att "hitta vilse".
Bland cyklarna var det särskilt roligt att skåda den välvårdade klassiska Tridenten som nu börjar bli inkörd (10.000 mil).
Bilder och text
Rolf
Kristi Himmelsfärdsdag
Engelska motorcyklar invaderade denna dag fiket i "Republiken Önneköp", det var närmare bestämt 13 stycken som mötte upp till denna underbara dag.
Efter att rensat lagret på frukostbullar (som är till mycket överkomliga priser) bestämde vi oss för att åka till Ystad och hälsa på "Lolo" som tidigare drev Ilstorps Lustgård där vi förr hade träffpunkt.
Undertecknad utsågs till färdledare för dagen, så de som trodde vi skulle åka närmaste vägen trodde fel. Efter att dragit runt på småvägar i östra Skåne "några" mil kände jag i mitt undermedvetna att några nog tyckte en paus inte hade varit fel eller kanske rentav nödvändigt.
Vi hade vid det här laget hunnit till Glimmingehus och kunde där njuta av den skånska slätten innan vi fortsatte vidare.
Från Glimmingehus var det bara "några krokiga mil" till målet. Namnet på stället i Ystad är det passande "Kom i luckan", den gamla kiosken vid Saltsjöbaden, där det finns både fantastiska mackor och grillat. Framförallt finns där "Lolo" som inte hade förändrat sig ett dugg utan bjöd på sedvanlig underhållning.
Att fikan var god och mycket var tur, för Tommy höll på att få den hemskaste av alla skånska sjukdomar man kan få, nämligen "mada-yrsel".
Säsongsupptakt 1:a Maj
Vi samlades som vanligt i Nackarpsdalen för en tur med Magnus som färdledare. Anslutningen var fantastisk med över 20 motorcyklar, om det var det fina vädret eller vetskapen om vilka vägar "stigfinnaren" Magnus brukar visa oss, vet vi inte men trevligt var det ned så många.
Vid avfärd fick vi förutsättningarna att vi skulle till Kullen för att fika och att det blir ett stopp på vägen, och så blev det efter ett antal mil någonstans norrut där de olika behoven tillfredställdes ( är inte säker på att vi hittat hem utan stigfinnare).
Framme vid Kullen smakade den medhavda fikan underbart med utsikt över havet och Mölle.
Från Kullen gick färden för de som ville vidare på vägarna över Söderåsen till Röstånga.
Ett stort Tack till Stigfinnaren Magnus fotografen Micke (nyklippt Rocket III ägare).
2008
Avslutning
i spannens tecken.
Förberedelsen
Avslutningsrundan hade nu med tidens gång blivit aktuell. Frågan var hur jag
skulle få ihop det? Det brukar behövas tre olika ingredienser för ett lyckat
koncept. Kurvor, käk och kultur är grunden plus kryddat med klarblå himmel för
säkerhets skull. Kan det bli enklare? Ta samma gamla startplats som tidigare,
torget i Hörby samma tid som vanligt gärna kryddat med något extra för en
lite annorlunda inramning. Kurvorna ligger ju runt hörnet där längs de
kurviga vägarna. Kultur finns överallt, tex kulturväxter. Käk klart
knepigare? Helst med kulinariskt brett urval och utan klydd
Hur blev det?
Samlingen på torget och Hörbys blåsorkester dök upp och kryddade tillställningen.
Vi blev en samling på tio personer och Bengt på väg efter ett
punkteringsjobb. Ja det var godkänt. I kortege körning upp för kullen höger
i karusellen och den kluriga knixiga krokiga kurviga kursen mot Kyllingaröd.
Mot Degerberga och sen mot Folkestorps bränneri där Jan Enarsson mötte upp för
en stunds kultur.
Han är trevlig karl som en gång jobbat på det stället och som hade mycket att berätta på ett levande sätt. Det handlade hur man förädlar kulturväxten potatis till brännvin. Nu när det handlar om högstående kultur så pratar man inte om potatis utan päror som kommer franskans pomme de terre, alltså joorpäror men nu förkortat till endast päror. Allting fanns kvar sen det stängdes 1971 utom råvaran och slutprodukten. Vi som var där fick se massor och lära en massa nyttigheter, ni andra missade allt detta..
Kanske kan Tommy berättade för er, han snoka runt i alla vrår och ställde mycket ingående frågor som tydde på viss sakkunskap.
En sak kan dock avslöjas. Det är spannens betydelse inom denna näring. Den användes vid läckage, tömning av tankbilslang och annat. Uppfinningsförmågan flödade verkligen inom denna näring. Innehållet i spannarna var drygt 90 % sprit. Vad hände med denna päresaft i spannarna undrar någon kanske? Undra på.
Vi tackade Jan för
en mycket underhållande och lärorik stund.
Nu var det dags för
nästa avdelning körning under klarblå himmel. Precis som jag hade beställt
och på rätta stället sken solen som en gyllene humörhöjare under våran färd
längs det vackra landskapet som på vissa ställen redan lyste med fräscha
starka höstfärger. Det var bara en ren njutning att ligga där först och
uppleva detta före de andra i lagom tempo. Vad är lagom tempo? Jag brukar
kolla på katterna längs vägen. Blir man omsprungen av en röd katt på
utsidan i kurvorna går det för sakta, på insidan av en svartvit, då är det
lagom.
Färden slingrade sig vidare förbi en gård där vår blivande mat en gått och betat..Slutmålet som var Ekerödsrasten bredde ut sig framför våra magar. Väl på plats så vi beställdes vad vi kände för. Snabba ryck var det som gällde. Maten var klar nästan innan betalkortetsmagnetremsan slank ur springan. En fin replik från servitrisen när någon påpekade att det var snabbt serverat. - Här jobbar vi snabbt det är väl inte du van vid på ditt jobb. Det kändes gott för samvetet denna måltid. Jag har varit och sätt på tractor pulling flera gånger och blivit uppmanad av speakern att gynna dessa sponsorer som har gjort detta möjligt.
Det kändes bra och allting fick jag med utan några medlemmar som hellre stannade hemma i regn istället för köra i solsken..Som vanligt har tiden gått rent för snabbt ännu detta år.
Ordförande
Bromsgrepp
utan grepp, spökryttare i spöregn, hedersmedlemmarna fulltaliga.
Denna historia börjar lite tidigare än vanligt. Vi förflyttar oss till
fredags kväll dagen innan. Jag satt och läste i Allt om MC hur bra den nya
Speed Triplen är då telefonen ringde. Susanne svarade och bytte några ord sen
fick jag luren med Ulf i. På något sätt kändes det olycksbådande, var det något
problem som kunde förstöra denna vackra sommarkväll? Ulf berättade en
fruktansvärd förutsägelse om morgondagen. Det lät overkligt men tyvärr var
den helt sann. Tidigt på lördags morgonen hördes ljudet, välbekant men
fruktat. Regn i oändlig mängd. Ulf hade sagt det skulle bli ett riktigt mögväder
hela dagen och det fanns inget som tydde på något annat.
Ett telefonmöte
mellan de anmälda startade och vi enades om att kvällen skulle bli av med kräftor
och grillning. Rolf skulle minsann köra till starten och visst gjorde han det.
Se bildbevis och Mats var hans vittne. Han var på plats i hans stuga några
hundra meter från Folkdansens vänners lokal. Nu började det underliga som
alltid när Hinckley Skåne träffas. Jag fick mail från Hans som hade letat en
god stund stund men inte hittat någon. Möjligen hade Rolf förvandlas till en
spökryttare eller var sikten minimal i ösregnet. Dagen fortsatte med mer
regn och vi färdades på något sätt till Jularp. Mats hade beslutat att vi
tog festen i hans stuga nu när vi blev samma antal som klubben fyllde.
Ulf bjöd på en riktig rysare. Ur en plastpåse tog han upp ett bromsgrepp där
hålet för skruven var helt trasigt. Nu är ju ett hål ingenting så ingenting
kan ju vara något annat än ingenting men ingenting var nu utan gräns. Det
otroliga underliga var att greppet hade pajat i garaget. Tänk om detta hade hänt
i t.e.x slutet av rakan på Knudan, ingen frambroms när den mest behövs. Ingen
riktig förklaring till varför kunde hittas. Brottytorna såg färska ut, det
enda var att hålet var lite ovalt så någon onormalt hade hänt tidigare.
Jonas hade tagit med en grill som tändes under tak och kräftorna kom fram. Vi åt och drack och snackade som vanligt om missöden och dåligt väder. Rolf berättade om trevliga och ruggiga Isle of Man upplevelser från tidigare under året. Stig och Angela underhöll oss med hur en MZ på 10 hästkrafter blåser förbi Hönsamoppar. Julia höll koll på pappa Ulf så han inte ljög om hur fort han körde på Knudan. Hon satt ju bakpå och såg till att lutade sig ordentligt i kurvorna. Mats berättade om BMW klydd och Susanne matade fram kräftor till mig. Självklart åt vi mer och snackade mer och drack mer och hade kul som vanligt. Vi drog även upp Bosses tur i regnet i fjol till Britannia Rallyt, en riktig höjdare. Den bör utnämnas till en klassiker.
Bosse som är en av de fyra grundarna berättade hur klubben startade. Det var när han för första gången köpte en modern maskin samtidigt som Lennart, Acke och Bitte också insåg att det hänt saker sedan Triumph var på modet under 60-talet. I denna nyttpåfödelsetid skapade Bosse loggan och fick även titeln Number One. Klubben växte sen via personliga kontakter med grundarna
Bosse utnämndes nu
till hedersmedlem och i sin frånvaro även Lennart, Tidigare under årsmötet
utsågs Acke och Bitte så nu är alla grundarna inmurade i rullarna för evigt.
Snacket fortsatte i
samma takt som regnet, alltså fullt ös. Vissa stack hem i blötan andra sov över
och vaknade till regnet dagen efter.
Vi alla tackar Mats för hans gästfrihet och en mycket lyckad tillställning i
hans trevliga stuga med gäststuga, mycket vackert belägen mitt i naturen.
Som vanligt, ni som inte var med missade mycket.
Ordförande
Vi som var med i fjol
vet hur bevakade vi är så därför kommer jag inte att avslöja något. Ta som
exempel starten vid Ekerödsrasten. Där kommer en frågvis person med fördelaktigt
yttre iklädd en lång blond hästsvans och parkerar sin Ducati bland oss. Hade
jag avslöjat detta hade Magnus blivit tvungen att förklara hur han kunde avslöja
sitt förflutna på Ducati under
Vi startade färden
under Stigs ledning mot okända trakter. Hur kunde jag avslöja Stig? Det är
helt uppenbart för alla att det måste vara Stig som lotsade oss i dessa nordöstra
utmarker av vårt rike. Framför allt nu när vägarna bara var goa kurvor och
feta naturupplevelser. Vi gör ett tanke experiment: Från glasskiosken i
Simrishamn med den randiga glassen, drar vi ett streck på kartan till
Knutpunken i Helsingborg. Nu är jag lite osäker om det ska vara till trappan
eller luckan för färjebiljetten. Detta streck knycklar vi ihop och trycker in
i övre högra hörnet på kartan. Krokigt eller hur? De som har problem med den
liknelsen, kan ta denna istället: Den krokiga väg som en viss person i Sjöbo
tar en marknadskväll under hemfärden.
Vi kommer till Vittsjö
där en person med nära relation till Stig finns på plats tillsammans med
Claes Ruderstam. En man med mycket kunskap om denna plats. Tyvärr hade han en
mycket tragisk upplevelse då hans intresse för motorcyklar vaknade i ungdomen.
Framför huset där han bodde med sina föräldrar körde en motorcyklist omkull
och skadade sig en aning. Föräldrarna förbjöd då alla tankar på mc och 18
fyllda blev det bil. Klantigt värre, ska man krama vägen vilket händer då
och då kan man väl ta en annan plats som inte sabbar en ung mans uppväxt.
Claes är nu lärare och
författare till boken Vittsjöboken.
Efter vi undanröjt spåren efter vår medhavda matsäck gick vi nerför backen till ån.
Claes berättar hur 1959
en massgrav upptäcks från år 1612 innehållande stupade svenskar, alltså
fiender som var Gustav II Adolfs män. Vi fick lära oss hur man räknar i
Vittsjö. Följande är taget ur Vittsjö räknebok för begåvade elever:
Claes och hans
vän hittar ett antal silvermynt i en massgrav. De uppger till svenska staten
att antalet är tolv. Detta antal skickas till staten. Hur många silvermynt
finns då kvar i Vittsjö?
Svarar du noll är du
helt säker inte en
Vi får oss beskrivet
hur Gustav II Adolf härjar och bränner på ett sätt som idag hade inneburit
astronomisk koldioxidskatt , för att inte nämna övergödningen av
vattendragen de stupade bidrog till.
I ån finns en sten som
ska visa var den då 17 åriga kungen trillade av hästen och nästan blir
fiskamat under det danska anfallet men räddas i sista stund. Det var i februari
och de som har varit ute i denna månad vet att det inte är den bästa av badmånader.
Stig överlämnar en
Triumph modell som tack för föredraget.
Vi fortsätter och vågar
oss även in i fiendeland en liten bit. Fy vad läskigt, jag vibrerar så
Susanne tror vi kör BSA istället för Triumph. Vi snirklar oss fram till nästa
stopp Loshult där 1676 Karl XI:s krigskassa stals. Vi pratar inga småsummor
utan motsvarande 80 miljoner i dagens värde. Vi pratar om en seriös skatteåterbetalning
som lokalbefolkningen la beslag på. Vi pratar även om ett sidentält. Kungens
reaktion var utrotning av befolkningen i trakten, en metod som senare har
kopierats av många. Vissa som lever idag i Lönsboda har svårt att se någon
större skillnad på en viss utrotare från II världskriget och Karl XI. Det är
inte vidare smart att visa en 500:- sedel i dessa trakter.
Vi fortsatte vidare till
en mack med glass som satt lika bra som original tillbehörsdämparen på
Sprinten.
Sista anhalten
var Hovdala slott ett ställe som man passerat många gånger men aldrig
besökt. Detta ställe har fått mycket smisk under sina dagar av både svenskar
och danskar. Stridsvagnar och Stig har också varit där och gjort sitt. Självklart
har det även eldats upp men återuppbyggts. Vad som fångade mitt intresse var
en bössa som Lille Mats skulle ha stulit en gång från Hovdala. Lille Mats
vars minne
Ja, nu var dagens äventyr slut. Vad finns det att klaga på? Inte ett dugg, retfullt som attan. Inget missöde och inga tokiga bilister, bra väder. Vi fick lära oss mycket och använder uttrycket ”det var bättre förr” lite försiktigare. Dessutom hände det andra saker 1959 än att Bonnevillen föddes, det var en fullständig nyhet.
Vi tackar Stig och
Angela som har gjorde vår dag så bra i snapphanens tecken.
Ordförande
Säsongsupptakt 1:a maj
Vi tackar fotografen för bilderna och Magnus för rundan.
2007
Hinckley Skåne åter i Småland under Dicks ledning.
Ett litet smakprov av vad som kan hända när vi är tillsammans:
Anette fixar majsbröd från fjärran land. Rolf H. i glada tankar när Rolf N. var i dystra tankar men värst var Bittes tankar. Monica förföljde Hans med laddad följebil. Percy drar pluggarna ur Rolf H. Maria biten av Småland och Percy bolma på Bolmen. Susanne fick Acke att mjukna i samband med bröst. Anita kramade Bullen i Moheda.
Fredag:
Susanne och jag körde under fredagen upp och vad finns att säga om den trippen? Inget vi körde i solsken, fikade med god kaka och körde på slingrande goa vägar. Väl framme på vandrarhemmet ovanför Alvesta möttes vi av Anita och Dick, Monica och Hans och efter en liten stund dök Maria,
Percy och Rolf N. upp.
Monica hade vridit till knäet och körde bil, allt för att spara sig och kunna hänga med på lördagen. En bil som hade lastats med öl som Hans bjöd på. Då satte vi gubbar igång det vanliga snacket om haverier, regn soppatorsk och allt annat elände som man kan råka ut för på två hjul.
Bitte och Acke kom och sen dök maten upp, kyllingaben och nåt hopkok. Det blev trevligt värre runt bordet och Rolf N. drog en historia om Nortons wankel. Den långa varianten som innehåller kopparbrickan. Ni undrar kanske varför han drog den? Ja fråga honom nästa gång ni träffar honom, se bara till att jag inte är inom höravstånd.
Kvällen var riktigt trevlig och roligare än så här kunde det väl knappast bli, eller?
Lördag:
Vi gick och åt frukost på närliggande golfresturang som under natten hade haft TV-tjuvar som gäster. Misslyckade sådana för dom hade inte klarat av det utan dumburken fanns kvar. Ja, som ni märker, det börjar hända saker när Hinckley Skåne är i närheten och vi hade inte ens startat cyklarna. Hans och Anette dök upp och Dick körde iväg oss i ett limbo mellan regn och uppehållsväder. På smala goa vägar med en lagom dos grus.
Vid ett stopp med en underbar utsikt över en sjö fick Percy nog. Han pallade inte längre utan tog fram insexnyckeln och gick lös på Rolfs Trophys bakre regioner. Av åkte decibeldödarna som hängde ut där bak. Percy stod inte ut med det fesna ljudet, sån är han. Nu var det slut på regnet och solen kom fram.
Vi kom till ett ställe som hade en ättestupa och Maria upptäckte ett stick i näven som börja svullna.
Vissa av damerna höll Monica sällskap och njöt av solen på en bänk. Vi andra kollade in stupet, inte så imponerande i höjd men vackert.
När vi kom tillbaka till parkeringen efter ättestupan hade Rolf N fått ett stick i bakdäcket med motsatt resultat. Inte bra alls, hans Tiger har ekerhjul med slang. Har man tur och då menar jag riktig tur, en sådan som man kanske upplever någon enstaka gång under livet, kan det funka. Friskt vågat och hälften försvunnit, som ordspråket säger. Rolf tömde en burk i hjulet och det såg lovande ut.
Vi körde till Moheda inte alls långt men halvvägs var däcket platt. Acke hade pump i packningen så till Moheda funka det med punka.
I Moheda ledde Anita damtruppen mot matbutiken för lite eftermiddagsfika tilltugg. Under tiden började vi andra tanka, Rolf var bland de första tillsammans med Bitte. Dynga och elände Bittes kort funkade inte i automaten. Rolf tanka glatt och upptäckte att kassan var stängd när han skulle betala. Konstigt, var det gratis bensin i pumpen? Bitte tryckte ut kvittot och såg dryga 12 liter hade tankats Hon blev en aning upprörd, vad var detta? Jo, Rolf hade lyft pistolen i god tro precis efter Bitte hade pregat i kortet.
Tillbaks kom Anita med Bullen i en öm omfamning och det var inte den lilla varianten utan den med 120 st korvar.
Fem kilo i bakslangen håller väl till vandrarhemmet hoppades Rolf N och visst gjorde det det. Korvarna värmdes upp och slank ner i väntan på maten och gemytet spred sig bland oss.
Maten kom och vi satte igång på allvar och ljudnivån steg. Ja det blev grymt livat ännu bättre än kvällen innan vilket jag trodde var omöjligt. Rolf N. körde en repris på wankel historien, ordagrannt från kvällen innan, han glömde inte ens kopparbrickan. Ni kanske har börjat frukta de värsta. Med hänsyn till att detta ligger synligt på nätet så kan det inte avslöjas.
Stämningen blev ännu bättre och Rolf tog upp sitt problem med ryckig gång från låga varv i utgången i kurvor. Nej, inte det vanliga som beror på att fotpinnen gräver ner sig under nerlägget utan något annat. Vi rösta på förgasarfnatt, Rolf bestämt på tändningstrams. Acke började bli lite uppjagad för han hade kört den och hittade inget problem. Ja det började nästan hetta till. Då kom räddningen, Susanne lät honom snaska på hennes jungfrubröst, och se, nu blev han en mysgubbe igen.
Det fanns andra gäster på hotellet och det var skogsplanterande rumäner. Anette kände en stor dragningskraft till dem och framför allt deras mat. Hon lyckades få ett majsbröd med tillhörande ost av dem till oss att smaka. Vi som var med kan berätta hur det smakade för er andra.
Söndag:
Morgon, regn under frukosten på golfstället. Dick anklagade ortsbefolkningen för obefogat gloende, kanske fanns ett samband med hans behov av TV för att glutta på speedway och inbrottet tidigare.
Nu inträffade det oväntade, solen bröt fram och molnen dunstade. Enda molnet var Rolf N. och hans åter sunkiga bakdäck. Han tog beslutade att stanna kvar och bli hämtad av Tommy. Tråkigt att behöva lämna honom, han som alla andra bidrar till vår gemensamma trevnad. Han såg så ensammen ut men som tur var hade han gosedjuret Helge att trösta sig med.
Dick tog ett stadigt grepp om gashandaget han visade igen hur en otroligt duktig mc-vägfinnare agerar. Det när nästan man tror att han har anlagt vägarna själv dagen innan. Det var ren skär fin mc-åkning i gott tempo.
Vi kom till Bolmen, där Malmö tar sitt vatten ifrån. Det var inte den lilla dammen typ Yddingen utan en stor imponerande pöl med färja och ö. På färjan fanns det tydliga skyltar både fram och bak. Med tydlig text på båda ställena, rökning förbjuden. Vem börja inte bolma som vanligt om inte Percy, till hans försvar hette stället Bolma, turligt fimpa han snabbt och slapp kölhalning. Vid färjeläget på ön visste Dick att det fanns ett matställe men han visste inte att det hade lunchstängt.
Vi fortsatte mot och längs Riksettan tills vi hittade ett trevligt matställe vid en sjö. Nu är det väl ingen större prestation att hitta sjöar i Småland men det var ett mycket vackert ställe. Vi beställde och under tiden anlände svärmar av mc-åkare och maten serverades av en tös med begränsad erfarenhet av Sverige. Lite underhållande var när hon sa, jag vet inte vad det är, men maten hitta rätt i alla fall. Goa mc-vägar igen som förde oss in i kända trakter där vi skildes åt mot våra olika mål. Vi var alla mycket tacksamma för det fina arbetet som Dick hade lagt ner.
Hinkley-mästerskap i Speedway
Ett gäng gasglada Hinckley-åkare och några andra entusiaster samlades på Malmö Motorstadion för att pröva på en mc-sport där man kör cykel utan broms (kanske en fördel för undertecknad) och med ständig sladd, vilket av många kan tyckas vansinnigt. Dick instruerade oss i denna konst med budskapet att aldrig släppa på gasen, och det kan ju behövas för oss som normalt kör lite snabbare maskiner än honom och därför får vara lite försiktiga med gashandtaget.
När vi väl kom igång på den blöta banan och de flesta kom på tekniken gick det knappt att stoppa oss på träningsvarven (vi skulle ju inte släppa gasen).
När vi väl kom till heaten med tidtagning öppnade himlen sig för en riktig störtskur så en redan blöt bana blev "snorhal", men detta hindrar ju inte sanna mc-åkare som nu kunde ställa upp sladd även på "rakan". Vinnare blev John Greenfield på 46.34 (erkände efteråt att han tävlat i Speedway) på en överlägsen silverplats kom Ulf Melin på 50.34 (han påstår att han inte kört innan?) och bronset knep Leif Johnsson på 52.53 tätt följd av oss andra med endast tiondelar som skillnad.
Alla hade nog skoj och som bevis kan nog användas att Janne för första gången på våra träffar inte sågs fika en enda gång, detta tror jag var avgörande för att han skulle ta 4:e platsen från mig med 38 hundradelar.
Servicen hela dagen var perfekt och även efter med snabbtvätt.
Vi som var med tackar Dick för detta arrangemang.
Text Rolf (nästan återställd från asfaltsbankörning) Bilder Kristoffer och Rolf
Bosarpssjön
Vi som kom på onsdagsträffen undrade var de sanna anglofilerna höll hus (lite regnmoln skrämmer väl inte mer än "blöjknuttar").
Jag kom själv lite sent, men det var så roligt med premiären efter "idrottsskadan" så jag fick ta lite grusväg också
När jag väl kom fram såg jag inga Hinckley-medlemmar utan började spana efter vacker utsikt över sjön istället, och kom osökt att tänka på alla vackra varelser som kan finnas där. Men tystnaden bröts snart av att en blå Hinkley-maskin som kom "irrande" fram och tillbaka, det var Hans och Monica som också letade efter kamrater.
När de väl hade stannat fick vi till vår glädje se att där fanns ytterliggare en medlem, det var Jonny som hade hittat sjöjungfrun i Bosarp som villigt serverade kaffe till oss också, men säg den lycka som varar, efter en stund öppnade himlen sig så vi fick söka oss inomhus till sjöjungfrun för att fortsätta våra diskussioner. Våra Triumph-gudar har vi ju med oss för det mesta så innan vi (fyra) skulle köra hem hade himlen klarnat upp.
Om det var på grund av fikat - den vackra naturen - sjöjungfru eller något annat vet vi inte, men hjälmar och dylikt var inte "regnsäkrade" så när en hjälm hänger på fel håll blir där ganska mycket vatten i den.
Bild och text från
Rolf (på 2 hjul igen)
Samling Alestad hos Bitte och Acke. Kaffe och fralla serveras från 9.15. Detta var i korta drag vad som stod på mobiliseringordern som gick ut till samtliga. Plus huvudmålet i kodad form ”Historiens Vingslag”. Susanne och jag lämnade vårt läger med full stridspackning, hjälm, nödproviant och dryck. När vi kom fram bländades vi nästan till andningsuppehåll av en läcker mottagning bestående av goda bullar, pålägg och kaffe. Bitte kan sin historia och vet att mat är det viktigaste för att vinna i krig. Fastän vi var före utsatt tid var flera soldater i full fart med att undanröja bevisen av detta frukostbord och fler anlände efter hand. Vi fick glädjen att se två nya, Mats och Sofia från Spjutstorp. Dryga 20 talet stridsfordon räknade jag till och flera utrustade med akterskytt.
Rolf kom även han i något fordon med överflöd av hjul med kroppen nästan helt i stridsdugligt skick. Dick utnyttjade honom som måltavla för sin massiva eld av uppmuntrande förolämpningar, andra i all välmenig föreslog tortyr på sjukan, dvs sjukgymnast rörelser som gjorde ont. Jag tittade på honom och såg helt klart han blev sne så det syntes även på kroppen eller det var han kanske redan när han kom.
Till slut fick Acke av sej träbonnarna och vi kunde dra iväg på vårt fälttåg. Bitte ledde kolonnen på ledarkatten följt av i stort sett en komplett bukett av Triumph som kröntes av den vackraste och smidigaste klart lysande blomman Sprinten, en maskin perfekt en dag som denna. Aaah va gott det kändes att skriva det sista. Acke låg sist och höll tätt bakåt. Bosse förvarnade alla i omgivningen med sina snabba rappa högerhandsryckningar Vi andra njöt av framfarten på krokiga vägar med kurvor mitt i svängen.
Efter en stund utfördes regelmässig paus i naturen. Då kom han löparen, en man med bar överkropp som lunkade förbi tyst under spaning på våra fordon. Var det en spionerande svenne typ, kanske en överlöpare, ville han visa att han inte hade bomber under tröjan? Vi visste inte vid denna tidpunkt att lede fi var di svenske inkräktarna så han fick passera utan att avslöja sin härkomst och uppgift.
Fälttåget drog vidare och innan Övedskloster skickades Dick och Anita iväg som förtrupp till den hemliga mötesplatsen. Dick med sin kunskap om fi efter vistelse i Småland och Anita som har hand om förståndet, gjorde detta till ett säkert val. Vi leddes rakt in i grönskan på längs grusvägar kantade av grönsaker som högg efter våra ben, som tur var skyddade våra rustningar mot klorofyllförgiftning. Där mitt i ingenstans som kallades Borst stod Evert med en karta. Evert började en saftig berättelse där lede fi, svenskarna 1644 slaktade på det värsta grymmaste sättet de tappra modiga Färsingarna. Han förevisade även ett par gamla pistoler och det tände Tommy. Han kom troligen ihåg uttrycket "En Svensk Tiger" från senaste kriget och såg i Dicks nya gula Tiger en lämplig svenne moppe att avliva. Dick var dock av annan åsikt och tryckte den andra pistolen mot Tommys huvud, ovanligt hänsynsfullt av Dick att välja ett ställe där en skottskada knappast skulle märkas. (se bild)
Evert fortsatte att berätta om massgraven. Den fanns där även om inkallade skeletthundar eller likhundar inte fann något. Jag fick ny kunskap på köpet jag trodde alla hundar hade skelett. Det är bra att klubben finns så man inte fortsätter att vara obildad.
Uppsittning, kort marsch mot massgraven var nästa punkt. Där tog vi fram vår proviant som åts under massgarv vid massgrav Vad jag förstod var detta den perfekta platsen att dumpa lik om man har några som ligger och skräpar. Polisen hade tittat där plus andra tosingar så de var troligen inte pigga på nya utfärder dit och riskera lång näsa. Dessutom massgrav utan lik är en skymf mot den Skånska historien. Evert avtackades för det fina föredraget och vi drog ut på spaning.
Vi körde längs underbara vägar i sydost utan att se någon svensk aktivitet som behövde bekämpas. Efter en stund delade Bitte upp gruppen i tanknödiga och icke. De nödiga körde iväg och när vi anlände till Rönåsrasten hade det gänget tagit fullständigt befäl över stället. De snaskade huvudrätt (Dansk fläskstek såklart), dessert och hånade oss som inte ens fick se menyn. Precis det uppträdande man kan förvänta sig av det gänget.
Det var alltså så trevligt och roligt som det bara kan bli. Vill ännu en gång tacka Bitte för den fina starten och turen och även Acke för säkerhets skull, han kanske hade någon del i det hela.
Klicka på bilderna för att få dem större